Det är svårt att skriva om det här och jag vet inte om jag faktiskt publicerar det sen. Kanske. Om ni läser det så har jag publicerat.
Jag kom av mig i novemberutmaningen. Jag kom lite av mig med allt faktiskt. Min mamma blev nämligen dålig i mitten av november. Eller sämre ska vi säga, min mamma var ju sjuk i många år. I mitten av november blev hon i alla fall dålig. Så pass dålig att det blev kritiskt. Jag var och hälsade på henne varje dag och några nätter. Den sista november gick hon till slut bort. Och här är jag idag. Utan mamma. Man blir aldrig för gammal för att förlora sin mamma sa min kloka farbror när jag pratade med honom dagen efter. Och det stämmer säkert, för det är fortfarande ännu snart tre veckor sedan det hände, lite ogreppbart att hon är borta. Att hon inte finns längre.
Döden är så praktisk. Alltså det är inte praktiskt att någon dör, speciellt inte ens mamma, men det är så mycket praktiska saker man behöver ta om hand när någon går bort. Olika beslut man behöver ta. Papper man behöver skaffa. Saker som ska ordnas. Nu efter begravningen är det som att all ork har tagit slut, jag är så trött. Samtidigt så är det lite lättare att andas. Det finns en konkret plats att gå vidare i från och livet går ju vidare hela tiden förstås.
Men så oändligt sorgligt är det ju i alla fall. Det slutar det säkert inte vara på länge, om ens någonsin. Jag vet inte om det här är en sak man nödvändigtvis kommer över, det kanske är en sak man helt enkelt bara lär sig att leva med. Vi får se. Tids nog.
