Ärligt talat så tycker jag det är ganska modigt att dissa Facebook. För som så jag uttryckte mig riktigt nyligen åt maken då han undrade om hur jag hade sån koll på en spelning på en lokal bar här: Allting finns på Facebook! Alla finns på Facebook! och det är väl just därför man är där. Eller jag åtminstone. För jag är ofta där. Även om jag inte är så aktiv där. Jag är en sån där snokare. En FB-stalker som kollar in vad andra gör. För att man är rädd att man missar något väsentligt om man inte är där. Fast egentligen så är det ju i stort sett (åtminstone i min feed då) de där samma personerna som uppdaterar sina statusar och postar länkar till klipp på youtube och sånt och resten är sådana där som jag. Som bara hänger där för att se OM det skulle hända något och som sporadiskt postar något mer eller mindre viktigt där.
Utdrag från min timeline på Facebook de senaste två åren: Oliver föddes, vi gifte oss, vi flyttade till Mariehamn. Blandat med något enstaka god jul och nåt foto på Oliver som fyller 1 år och lite sånt. Inte så mycket med andra ord.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Jag kommer nämligen inte att lämna Facebook. Än så länge åtminstone. Jag tycker det är ett ganska praktiskt ställe att meddela omvärlden på om man gifter sig, får barn eller flyttar till en annan ort eller så. Och speciellt när man bor på en annan ort långt bort ifrån närmaste familj och vänner så känns ju Facebook ganska bra. Som ett komplement till telefonen och mailen... Men tanken på att lämna finns ju nog där, och har funnits ett tag, så småningom kanske. Att någon gång så ska jag också avsluta mitt Facebookande.
