Den som absolut känner mig bäst förutom min man Franz* är min fina, fina vän Pilvi. Pilvi är lika gammal som jag och vi lärde känna varandra då vi var på samma konfirmationsläger. Vi gick inte i samma högstadium, men de var belägna alldeles bredvid varandra. Och vi har hängt ihop sen dess, fast vi egentligen sällan bott på samma ort efter högstadietiden. Men ibland närmare och ibland längre i från varandra. Just nu bor vi relativt nära varandra ändå. En båtresa och en timmes bilkörande bara. Och det känns skönt. Det är skönt att veta att ens bästa vän inte är längre bort än så.
Med Pilvi har jag upplevt alla de tokigheter som man gör då man är ung, festivaler, fester, sorgligheter och tokigheter, krossade hjärtan, mera fester, en massa roligheter och resor. Det bästa med Pilvi är att man kan prata om allt, också sånt som är fult och hemskt. Ingenting är för farligt eller för tabu. Men det är väl så med bästisar, man kan dela allt med dem.
En annan sak som är fin med just Pilvi är att det blev så att vi båda fick våra första barn ganska samtidigt, samma år till och med och det är också en upplevelse som varit hemskt rolig att få dela med sin bästis. Och Pilvi är gudmor till min son och jag är gudmor till hennes dotter och det är ju också en fin sak. Det finns så mycket jag kunde säga och skriva ännu, men det få räcka så här. Hon är en hemskt fin vän helt enkelt.
*Franz är ju förstås också min bästa vän. Han är min man, min vän, min älskade, far till mina barn och helt enkelt bara bäst i hela vida världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar